det är så svårt att sätta ord på vad man känner och hur man faktiskt mår. Ofta säger man om någon frågar att man mår bra fast man kanske inte gör det, men min stora undran är varför gör man det? Jag kan inte svara på det. Förstår om man säger det till bekanta. Men nära vänner och familj? Varför döljer man det för dem. Vet att det är många som gör det! Allting hade nog varit bättre och enklare om man var ärlig. Speciellt mot sig själv.

Hatar när man ligger vaken på nätterna och tankarna bara flyger iväg. Men tänker på hur allt kunde ha varit ifall det var si och så osv.

Önskar jag kunde stänga av mina känslor. Orkar inte känna. Vill bara vara, leva och inte behöva tänka.

Ökar önskar verkligen att man fick vara med den man verkligen tycker om just idag! Jag är fruktansvärt blödig för romantik. Nästan överdrivet!

Fatta att få ett oväntat blombud? Eller bara ett kärleksbrev. Bara och bara. En kärleks förklaring från någon man verkligen tycker om.

Visste det är bara en dag och minska visa kärlek varje dag! Men just denna dag vill man bli uppvaktad och uppvakta någon annan, det hör till!

----
Jag drog till Västerås och käka subway hos Viktoria med Cecilia. Vi pratade och hade jätte trevligt som vanligt! Det var skönt att vara med två vänner som står mig närmast! Särskilt en dag som denna! Vi alla är singlar och ensamma haha. Men vi har varandra!

Påvägen hem åkte jag och Cecilia alla krångliga roliga vägar för att få mer tid med varandra och lyssna på allt från Disney låtar till Westlife! Hur kul som helst! Är alldeles hes nu faktiskt.

Hoppas alla mina fina vänner har haft en super bra dag! <3

Skulle ha varit tillsammans med Cornelia och lille Vincent idag, men är förskyld med lite halsont! Vincent är min kusin och föddes den 5 februari! Världens sötaste bebis! Vill inte smitta ner honom! Så nu är jag ensam på alla hjärtans dag! Helt världelöst! Hade varit så gosigt med två favoriter!

Hela min familj har köpt blommor å choklad till varandra. Simon med hans tjej å mamma och pappa till varandra.. Haha jag är så ensam.

Ska försöka tvinga med mig Cecilia på en subway dejt! Får se om jag lyckas!

Jag har varit vaken sedan 04. Kan inte sova. Så jag var till gymmet kl 06 och sprang och lyfte av mig lite tankar. Det kändes bra att ta ut lite ilska på det sättet.

Nu tänkte jag skriva av mig lite av vad som försegick mellan midsomras och oktober innan jag började prata med Markus.

Jag och Conny gjorde slut dagen efter midsommar. Jag flyttade hem och det har jag redan berättat om vad jag kände för det.
Jag trodde att jag skulle ligga hemma och gråta och deppa ihop som jag hade gjort med en tidigare pojkvän när det tog slut. Persiennerna ner dragna. Men nej helgen efter släpade Louise och amanda med mig på cityfestivalen. Jag hade verkligen roligt! Det var kul att lämna bubblan hemma och träffa nya människor.

Sen efter det vart det utgång varje helg. VARJE... Jag stängde av mina känslor och träffade nya människor. Mycket killar. Jag låg runt en del, vilket jag ångrar idag. Men det gav mig faktiskt något, jag kände att jag dög! Visst det borde jag ha gjort ändå! Men det gjorde jag inte! Egentligen var jag bara glad för bekräftelsen. Det var en väldigt trevlig känsla att känna att någon ville ha mig.

Det är så svårt att sätta ord på hur jag kände då, hur jag tänkte. Jag tror inte jag tänkte så mycket faktiskt! Jag bara tog allt som det kom!

----
Jag har lovat mig själv att inte låta någon trycka ner mig igen. Det är nog därför jag stängde av alla mina känslor och bara svinade runt!
----

Idag har jag gått ner 20 kg. Jag är inte nöjd än, men jag har kämpat bra och är nöjd av det jag åstadkommit på ett års tid. Genom den oerhört mörka perioden i mitt liv så är det stort, iallafall för mig!

Jag önskar verkligen att detta leende skulle spegla sig med insidan. Jag orkar inte låtsas längre.

När jag ändå är igång tänkte jag berätta om vad som hände från oktober2013.
Jag skaffade badoo (dejting sida på nätet) av någon rolig anledning på skoj och hade det som tidsfördriv. Inte alls för att leta eller jaga förhållanden. Jag trivdes väldigt bra själv. Det var faktiskt många söta killar som skrev till mig, även tjejer. Det höjde mitt självförtroende lite, eftersom det låg på havets största djup.
Hur som helst en dag fick jag upp en kille som hade kryssat i att han ville träffa mig. Markus, en sjukt fin kille tänkte jag och klickade i samma tillbaka. Efter ett tag fick jag ett meddelande från honom, bara vanligt sådär, hej hur mår du? Osv. Vi skrev ett tag där och jag kände att han var en vettig människa. Vi böt nummer och kik. Vi fortsatte prata dag och natt. Sen en dag ringde han mig, vi pratade kke i 20 minuter. Vi var båda väldigt nervösa.
Markus kommer från Falun, inte alls långt från mig kan jag tycka. Men dessvärre är/var han bosatt i Italien, Perugia! Attans spikar tänkte jag. Äsch han är en skön människa. Man kan aldrig få för mycket vänner tänkte jag.
Efter vi pratat i telefon bestämde vi oss för att byta skype! Betydligt billigare och sen kan man ju ha videosamtal och se varandra.

Våran första Skype dejt så hade jag på mig min lila morgonrock, var osminkad och en sned toffs på huvudet. Mina vänner sa "du lär ju fixa dig osv) jag tänkte, varför? Jag är fortfarande jag och vill liksom inte klä upp mig. Dem gjorde mig mer nervös..

Markus ringer på Skype och mitt hjärta bultar så hårt att hjärtslagen var det ända jag hörde. Vi ser varandra och hälsar och han vräker ur sig "Gud vad vacker du är,galet" jag tänkte, omg sa han just det där? Skojar han? Är han blind? Jag tackade och påpekade självklart att han hade fel.

Jag och Markus pratade nästan varje dag. Varje dag berättade han hur fin jag var. Och jag till han.

Jag och Markus skypade typ 3 timmar varje kväll i över en månad!

Under den här tiden kröp det fram känslor jag aldrig hade känt, det skrämde mig lite, men även var jag glad! Folk tänker "hur kan man rycks om någon som du aldrig träffat? Hur kan du känns något överhuvudtaget?" Ja hade jag kunnat svara på det skulle jag.

Markus fick mig att må bra, han gjorde mig lycklig! Det där lilla pirret i magen innan varje skypedejt.. Går inte ens att förklara med ord.

Om jag ska vara riktigt ärlig tror jag faktiskt att så som jag känt för Markus, kommer jag inte känna dör någon annan igen. Han är speciell! Han är det där guldkornet i höstacken! Han är inte bara fin utan han är även ödmjuk, omtänksam, charmig och förbannat snäll. Och jag får inte glömma, han är sjukt attraktiv! Sexig till och med! Lite av den bilden jag har av mr grays! Men en väldigt mild sådan! Han har temperament. Han har allt.

Allt jag önskar är att vi kunde få en chans att vara på samma ställe. I samma land.

Markus är en jävel på fotboll och därför bor han i Italien och kämpar för att bli proffs om man säger. Han spelar redan högt.

Hans fokus måste vara på fotbollen då han kämpat så länge för detta. Därför går jag inte plats på det sättet i hans liv. Jag förstår han. Och samtidigt som det sårade mig när han sa det så är det ett så klokt och moget beslut! Han har ambitioner den här killen! Det är viktigt!

Jag tror faktiskt jag var lite förälskad (läs mycket) i Markus.. Fatta sjukt. Via internet? Kalla mig patetisk, men då var det! Jag kunde inte styra någonting. Jag känner fortfarande mycket för Markus och önskar av hela mitt hjärta honom alla gott i världen! Och all lycka till i fotbolls karriären!

Jag hoppas att jag och Markus kommer ses en dag. Och att det skulle vara meant to be. Jag kanske är löjlig. Men kom igen det är markus! Världens finaste människa.

Idag är vi vänner. Alla behöver en Markus i sitt liv.

Måste ha något att skriva av mig på.

Det är så fruktansvärt mycket som tynger mig just nu. Måste få lätta på mitt hjärta.

Det började faktiskt redan i somras, då jag och Conny gjorde slut. Jag låtsades må så bra och att jag levde livet. Men i själva verket mådde jag så fruktansvärt dåligt. Inte för att det just var han utan att flytta hem efter 1 års tid. Få bo på sin brors soffa i tre månader. Jag kände mig så liten. Att vara med någon i tre år och bo tillsammans med någon i ett år gör en till en bekväm människa. Man är van med närhet och att ha någon hela tiden. Man tog varandra för givet. När jag flyttade "hem" som man säger så kändes det inte som hemma. Jag var borta. Jag kände mig i vägen och ovälkommen i ett hem jag växt upp i.

Min blogg och mina tankar, därför backar jag yttligare lite i tiden.

November 2012 började det. Jag blev sjuk. Jag fick en infektion i alla muskler och fick allergiska reaktioner av penicillinet, där av massa kortison i två veckor. Det gjorde mig 15 kg tyngre och såg ut som någon hade rivit med knivar över hela mig, bristningar. Som vem som helst skulle förstå så var hemskt. Att se sig själv i spegeln och bli äcklad. Att stirra sig blind på alla knallröda bristningar som fick mig att brista ut i gråt varje dag. Jag kände mig äcklig. Många kanske känner igen sig i det, det var den jobbigaste tiden i mitt liv! Men det blev värre. Inte nog med att jag mådde dåligt, rent av skit så gjorde inte mitt x det bättre. HAn visade tydligt att han var äcklad av mig, ville inte ta i mig. Jag var sjuk, jag pt inte direkt 3000000 kalorier varje dag för att bli fet. Jag hade räknat med stöd. Men istället fick man höra att jag var äcklig, för tjock för att ta i. Han köpte en våg till mig för att hålla koll på min vikt. Det var så kränkande. Hur kunde en människa göra så? Som Om jag inte mådde dåligt redan som det var. Vi hade inte sex på 8 månader. Sen tog det slut. Det var som en befrielse, men samtidigt så sjukt jäkla jobbigt att flytta hem.

Mitt ex hörde av sig efter två-tre veckor och ville träffas och ligga min reaktion va.
Skojar du? Fu har sagt att jag är för fet för att ta i? Att ingen vill ligga med någon som mig?
Hans svar var att han var inte attraherad av mig när vi bodde ihop men nu när vi inte gör det så tänder han på mig!
DRIVER DU? Han har tryckt ner mig i månader. Och nu är allt bra.!?

Den här människan är inte ens värd en sten i mina ögon. Han tog så mycket ifrån mig. Han tog mig.